Du är här: Start/Stockholm/Stockholm City/Vårt arbete/Språkverkstan/Krönika om att vara samtalsledare

Jag. heter. Erik. Vad. heter. du?

Skicka till:

Två timmar i veckan står jag mitt i världen, fast jag bara ser vanliga svenska hyreshus om jag lutar mig ut genom fönstret.

De andra, ja de kommer från Algeriet och Mongoliet, Uzbekistan, Bangladesh, Eritrea, Burkina Faso, Ukraina, Bolivia, Guinea och jag vet inte allt. Det är bara jag som kommer från Sverige, och nu, mina vänner, ska vi tala svenska.

En del av dem är unga, men inte väldigt unga. En del är äldre, några gråsprängda, men jag är definitivt äldst. Hur gammal fattar de inte förrän jag säger det, och då susar de och skrattar av förvåning.

Att Röda Korset i Stockholm erbjuder träning i svenska språket för invandrare är det inte många som vet. På hemsidan är det inte lätt att hitta någon information om verksamheten. Men de som vill lära sig, de får reda på den på ett eller annat sätt. Köar utanför på gatan, också i snöglopp och motvind, alltid fler än vad som egentligen får plats för att skapa en rimlig samtalssituation. Ofta är de alldeles nykomna till Sverige.

– Såå, din kompis kan ingen svenska alls? Kom i förrgår, okej... Men då startar vi!

Långsamt och tydligt, men ändå med något slags satsmelodi.

– Hej. Jag. heter. Erik. Vad. heter. du?

– Ahmed.

– Jaha. Bra. Så här. skriver. man. ditt. namn. Aaa. Håå. Emm. Eee. Dee. Och. var. bor. du?

– Täresä.

– ??? Jaha, Tyresö! Säg en gång till: Tyyyresöö.

Så går det på... En del lär sig väldigt långsamt och det låter nästan alltid ganska hopplöst, ungefär som om jag skulle börja stappla på amharinja eller buamu. Andra har uppenbarligen lättare för språk och undrar redan efter några gånger varför det verkar vara så ont om subjonctif i svenskan.

Det som alla har gemensamt är att de fattar att de inte har en chans i Sverige om de inte kan tala åtminstone lite svenska.

Hur stor chansen blir om de lär sig svenska, ja, det tycker jag inte är min sak att berätta. Har de lyckats ta sig hit till Södermalm klarar de nog en fortsättning också.

Numera säger jag heller inte att det är viktigt för dem att öva sig och prata svenska med alla de träffar. Jag kom liksom av mig när jag fick svaret:

– Men du är ju den enda jag träffar som talar svenska!

Jag och de flesta av mina kolleger som frivilliga samtalsledare har haft andra jobb än lärare tidigare. Men vi hoppas, ja, jag kan säga att vi märker, att vi gör en insats för människor som vill ha hjälp. I Röda Korsets anda, humanitet, opartiskhet, neutralitet.

Men att luska i varför våra elever är här, hur de kom, varför de vill vara i Sverige – det ligger utanför vårt uppdrag.

För mig som är journalist, och alltså har levt på att vara professionellt nyfiken, kan det vara svårt. Att inte börja intervjua, för de har ju inte kommit till samtalsgruppen för att bli utfrågade. Men när man böjer verb kan det komma fram en del:

Vad gör du nu? Jag studerar hos Röda Korset, jag städar.

Och i dåtid, det som har varit – Vad gjorde du förut? Vad har du gjort? Inför mina ögon förvandlas då de flesta i massan av språklösa till välutbildade människor som har haft kvalificerade arbeten.

– Och för att tala om framtiden använder man ordet ska på svenska, säger jag. Vad ska du göra?

– Jobba, svarar absolut alla.

Att vara med i samtalsgrupperna på Röda Korset ger mig också ett perspektiv på Sverige. Ibland lite outsagt, som en fundering på väg hem i tunnelbanan om människans villkor här i världen. Ibland mer formulerat, som när jag startade gruppdiskussionen om vad de tyckte var konstigt i Sverige. Ja, först fick vi reda ut vad konstigt och egendomligt egentligen betyder. Det är inte lätt att förklara.

Men sen blev svaren entydiga:

Det är konstigt att gamla människor inte får sittplats på bussen.

Och det är jättekonstigt att alla människor äter godis i Sverige. Barn, det är väl en sak, men vuxna! Äta godis? Varför då?

Erik Sidenbladh har varit samtalsledare på Språkverkstan i flera år. Texten har tidigare publicerats i nätttidningen Nyfiken grå, nyfikengra.se